Första veckan på det nya jobbet tog det två dagar så var jag kliniskt deprimerad och var på gränsen till en panikångest attack.
Jag kom hem från jobbet och gick raka vägen upp till min säng, sade inte ens hej till barnen och frugan, rullade ihop mig i fosterställning på min säng och stirrade in i väggen och väntade på att mörkret i mitt inre skulle skingras.
Det gick en del upp och ner under första veckorna och jag fick kämpa järnet med alla trix jag hade i min arsenal för att åter komma upp till ytan igen. Jag var övertygad om att bara släppa allt och gå därifrån var det enda möjliga. Tryck över bröstet. Stressvett. Svårt att andas. Glädjelöshet mm. Det var ett rent helvete, helt enkelt. Jag provade Mindfulness, meditation, positivt tänkande, träning, naturen, fasta, SPRIT! osv men inget hjälpte(alkoholen hjälpte lite). Det gick så klart inte att dölja för kollegorna att jag inte var i toppform, så klart, och de började försöka hjälpa mig på diverse vis, allt med goda avsikter så klart, men det var svårt att ta emot hjälp.
Men efter att jag bit för bit började få ihop detta pussel som är att jobba på Ergoff så kunde mitt överaktiva kontrollbehov få en aning fotfäste i okunskapens kvicksand.
Det har tagit sin tid och först nu börjar jag se ett ljus i slutet på tunneln. Alltså typ i fredags. Vansinne. Så blir det när man jobbar i en skyddad verkstad i 12 år och sedan blir inkastad i ett av de stressigare varianterna av jobb verkligheten har att erbjuda. Vi får se var vi hamnar till slut men om jag kommer ur detta helskinnad kommer det vara något som både stärker mig och utvecklar mig som människa."Doubt kills more dreams
than failure ever will."
- Karim Seddiki
May the Fors be with you!
