Hallå i stugorna!
Igår fredag hade min fru och jag lyckats boka in tid för antikroppstest via 1177. Detta skulle utföras på Stockholm Waterfront Congress Centre vid Centralen i Stockholm av företaget
Werlabs(annons). Testet fick vi gratis och när jag bokade fanns det många tider att välja mellan, till skillnad från vissa utsagor som gjort gällande att det skulle vara behäftat med vissa svårigheter att erhålla en tid. Vi tar tunnelbanan och det är första gången på, i runda slängar, tre månader jag nyttjar detta färdmedel. Min förutfattade mening säger mig att det ska vara nära nog folktomt och de få medtrafikanter vi ska stöta på skulle var rejält bestyckade med diverse skydd mot allsköns smittor. Så var icke fallet. Vi åkte inte ens i rusningstid och det fanns alldeles tillräckligt med folk för att bli aningen bekymrad. Dessutom såg jag ingen med någon form av mask eller annan skyddsutrustning. Så kan det gå.
Vi är framme i god tid och tar en liten promenad till Kungsholmen medans vi väntar. Stan har
förändrats mycket på de elva år som gått sedan vi kallade den vårt hem. Varken jag eller min fru har minsta längtan tillbaka, snarare tvärtom. Längre ut på landsbygden blir det garanterat när det nästa gång beger sig. Hur som helst så kommer vi fram i god tid för att ställa oss i den kö som bildats utanför konferenscentret. Det rullar på i en hälsosam takt och ett tu tre är vi inne. Det är en stor öppen hall med massa numrerade "bås". Efter att legitimation uppvisats och kvitto erhållits var det dags att ställa sig i ännu en kö. Nu var det kön till båsen. Den trillade också på i ett huj och plötsligt satt jag där, framför en sköterska i munskydd och visir.
Till historien hör att jag är aningen försiktigt inställd till sprutor. Jag undviker dem gärna och måste jag ta en så vänder jag bort blicken och fokuserar på att inte separeras från mitt medvetande. Av väldigt pragmatiska skäl hade mitt undermedvetna underlåtit att läsa av tecknen på att det var sprutor involverade i detta event. Den välfiltrerade information som tillsänts den medvetna delen av hjärnan gjorde gällande att det skulle handla om någon variant av "svabbning". En lång topps nedstucken obekvämt långt ner i halsen eller in i näsan. Denna villfarelse kunde jag svårligen klänga fast vid när vi vid ankomst till Stockholm Waterfront kunde iakttaga ett otal människor, för att inte säga en överväldigande majoritet, som drällde ut ur den stora byggnaden efter utförd procedur med tecknet på en invasiv behandling långt mycket obehagligare än en tops i någon av ansiktsöppningarna - ett plåster på armen.
Sköterskan var i alla fall väldigt trevlig och frågade ifall jag var höger eller vänsterhänt. Hon var därtill väldigt ömsint och lugn i sitt hanterande av sin skärrade patient. Hela förloppet kan inte ha tagit mer än några minuter men i min värld föreföll det som om nålen satt fasta i min arm under en mindre geologisk tidsperiod. Det som är än värre än att ta en spruta är att ta en sänka. Detta måste ha varit en
sänka. På skakiga ben och med en översvallande förnöjsamhet över att allt var över raglade jag ut i solljuset, två minuter efter avtalad tid. Jag och min fru fick veta att det skulle ta mellan två och tio arbetsdagar innan man skulle få besked. Inget är som väntans tider.
“If you’re going through hell,
keep going.” – Winston Churchill
May The Fors be with you!
Igår tog jag mig an Hangboard/Fingerboard projektet som jag äntligen fått ändan ur vagnen och skrapat ihop alla nödvändiga komponenter till. En bild säger mer än tusen ord så denna post kommer mestadels låta bilderna tala för sig själva. Men allt som allt blev jag nöjd med resultatet. Jag hade både tid och ork över att provköra Ädge-Boarden och med några få adderade features(någon avlastningsgrunka för enhandshäng) så är det en fullgod bräda för mina behov.
